Pappas attityd

T flyttade in hos mig och V förra veckan.

Hittils har det fungerat väldigt bra. T lagar kalops och diskar och tycker om det. Vi går inte på varandras nerver, och på det stora hela känns det jättebra att dela hem. Vi har möblerat om så att våra datorer står i vardagsrummet (vi fick ganska gott om plats sedan vi kastat ut TVn), symaskinen står i sovrummet och T har fått sitt eget rum där vi hade arbetsrummet. Vi har förvånansvärt mycket plats och självständighet för att dela på 63 kvadrat, tillochmed när T har en älskling övernattandes.

Pappa ringde mig från Kambodja häromdagen. Han kommer hem om en månad och ville planera att träffa mig. När jag berättade att T bor här så hade han och jag en rolig konversation, jag ska försöka återge den:

P: Jaha, vem är T då?
A: Tja... Jag tror inte att du träffat hennom...
P: Hmm, Jag träffade någon i våras som ni tyckte om...
A: Nej, det var L. T är en gammal kompis från Linköping.
P: Jaha. Är hen bara en inneboende, eller... eh, en del av familjen?
A: Tja, typ inneboende... bara lite familj.
P: Jaja, *skrattar* jag vill inte höra några detaljer.

Min pappa är bra. Första gången jag berättade att jag var kär i två personer, som redan var tillsammans med varandra så skrattade han och sa att det var bra att jag prövade mig fram.

Efter drygt en vecka känns det väldigt bra att dela mitt hem med fler än V. Jag förväntar mig förstås att vi kommer skapa konflikter så småningom, men jag tror att det kan bli bra. Bara V klarar av att berätta för T vad han tycker är jobbigt.

V's bror gifte sig i dag. Ganska trevlig bröllopsfest med en del riktigt kul människor. Men heteronormen låg tung i luften. Inte så mycket i vad brudparet gjorde och sade, eller i deras motivationer, men i alla kringorganisationer och traditioner. Ett bra exempel var samtalsämnet "bröllopsfeststraditioner" som förstås dök upp vid vårt bord. Någon berättade om den österrikiska(?) traditionen som säger att under kvällen så tar de manliga deltagarna på festen och enleverar bruden. De drar till en närbelägen krog där brudgummen måste köpa ut sin brud genom att betala kvällens barnota. Det blev en uppenbart pinsam stämning när V frågade "Men, om om de som gifter sig är av samma kön, vem ska rövas bort då?".

För övrigt så dras jag med lite konfliktande känslor. Jag vill ha okomplicerat (åtminstone i den emotionella betydelsen) sex med K, och jag vill åka och träffa E3. Men jag vet att det kommer leda till att V blir ledsen. Jag kommer aldrig få ett "nej, du får inte" från V, men jag dras mellan "vill allt väl för honom" och "jag tycker ju så mycket om att träffa dem", vilket förstås är en respektlös och grov förenkling av ett ohyggligt komplex av kulturer, förväntningar, känslor och annat komlicerat.

Ja just ja... att hitta pengar till hyran vore kul.

Penisproteser

Inspirerad av ett rant jag gjorde mig skyldig till under priden och lite av Khaos Komic:

Vafan är det för fel på folks vilja att tillverka kukproteser?

Det finns proteser för människor som fötts blinda. Människor som supit sig till hjärtfel de får ascoola grymt dyra elektroniska hjärtproteser eller transplantationer. Men killar som fötts utan kuk de får ingenting. Well, i Stockholms landsting så får de från årskiftet en "kosmetisk" protes. Vad det innebär i praktiken återstår att se. Förhoppningsvis blir det bättre än vad vem som helst kan bygga på en timme vid köksbordet, men jag är tveksam.

Och varför är det så här skit? Är det för att det "bara" är ungefär 20 personer om året som skulle vara i behov av en sådan protes? Är det för att kirurgin är nära ett genombrott? Är det för att en fungerande penis inte har någon större inverkan på en persons välmående?

Det tror inte jag. Jag tror att det är för att ingen jävel bryr sig. Jag tror att det är för att en kille som är född utan kuk betraktas som nån sorts paria, och det finns ingen vetenskaplig eller medicinsk prestige att vinna i att arbeta med penisproteser.

Kanske om några väletablerade medelålders "svenska" män i övre medelklassen blir av med sina penisar... säg kanske 20-30 personer om året. Kanske i huvudsak män som sitter i styrelser för stora företag som jobbar med proteser, eller sjukhusstyrelser, eller någon som bestämmer över hur universitetets forskningspengar ska fördelas.

Den andra saken jag är jävligt less på det är den mjäkiga mobbingoffermentalitet som så många penislösa killar visar upp. Jag vet att världen behandlar er som skit. Jag vet att många av er har uppfstrats till att vara söta små saker för penisbärare att objektifiera över. Jag vet att ni har problem som jag inte ens kan föreställa mig. Men ingen annan i hela världen kan slåss för er räkning, och så länge som ni lite försiktigt uttrycker en vag önskan om att få en protes som låter er stå upp och pissa även efter att ni har varit i en bastu så kommer ni inte få någonting.

Och du, oavsett om du har, inte har, drömmer om eller blir illamående vid tanken på att ha en penis, bli lite arg på världen. Läs queermanifestet och bli jävla förbannad, skäll sedan ut någon. Gör det till någon annans problem.

Kräv allt, för du förtjänar inte något mindre än så!

life goes on, bra...

fa-la-la-la, la-la-la

Picknick i solen med nästan hela min potentiella familj häromdagen. E2 gillar sitt nya jobb väldigt bra, men känner att det nästan är lite fusk att bara jobba heltid. E1 är tokigt stressad över sina studier. L bråkar med landstinget och kommunen och deras interna maktspel. V har blivit antagen till höstens utbildning, så nu har han att göra i två år. Jag jobbar en del, pysslar en del med rollspelet och får inte tillräckligt mycket gjort av någondera.

Uppsalapriden var tydligen väldigt lyckad. Synd att jag missade den, men jag tror att jag hade roligare på medeltidsmarknaden.

Undrar om jag kan få sova med den söta människan med den randiga tröjan i natt? Jag ska definitivt ta med mig en sovsäck, men jag kan ju hoppas i alla fall.

The best laid plans...

V och L har... omdefinierat sin relation... gjort slut, kanske. Förmodligen för att de inte orkar med varandra när de mår dåligt. Jag tycker om de båda väldigt mycket. Hoppas att de kommer vara så pass överens att vi kan fortsätta att vara familj.

Dags att börja lägga polypussel alltså: "På Torsdag kväll ska jag till C och äta tårta, om du orkar titta förbi när du kommer till stan så kan jag få en kram och en puss kanske? - Nej, Fredag har jag lovat till V... - På lördag ska jag jobba från typ tolv, men du kan väl komma ner på stan och säga hej? - Nej efter jobbet ska jag till Gävle, men jag kan se till att vara hemma igen tills på söndag klockan 15 så kan vi gå på det där födelsedagsfikat... - Om V vill med? ingen aning, fråga honom..."

Vill L verkligen ha med V eller frågar hon bara för att hon tor att jag förväntar mig det? Vill V följa med eller kommer hans sociala nojjor över att träffa L och hennes kompisar ta överhanden?

Undrar hur E2 trivs på sitt nya jobb.

Om en person som jag skrattar mycket med (och som ler och kanske tindrar med ögonen när jag droppar hintar om sexuellt intresse) frågar om jag vill ta en fika. Betyder det att jag blir flörtad med då? Och om jag blir det, har jag ork/tid att göra något av det? Kan jag anta att personen är införstådd med att mitt hjärta är ganska välfyllt, men att jag kanske har lite tid här och där att dela med mig av min kropp? Är det så att det bara är min kropp som är intresserad?

Oh well, dags för cafékväll. Jag hoppas det ska bli intressant.

En kort bakgrund

Barn är läskiga. De är små, de låter, de tycker saker och framför allt så är de så otroligt beroende. Tonåringar däremot, de är bra människor. De vill vara självständiga, ifrågasättande och på tvären.

Länge var min plan att skaffa ett förhållande med någon eller några personer som redan var föräldrar, och som hade barn i tonåren. På det sättet skulle jag kunna komma undan från de läskiga bitarna och få bara de bra.

Min sambo V däremot, han har alltid velat ha barn. Så i höstas började vi fundera på om vi kunde hitta någon sorts kompromiss. Många kreativa idéer, men inget som kändes helt stabilt. Vår familj har sedan dess utökats med L som gärna vill bli mamma, och där föll en viktig pusselbit på plats. Om mina spermier och hennes ägg och livmoder gör de biologiska bitarna, så kan V och L dela på det juridiska ansvaret, och jag kan få känna mig som bonusförälder. Om V hade haft spermier hade han gärna fått ta det biologiska ansvaret också.

Bonusföräldraskap känns som något typiskt bra. Det handlar mycket om var jag lägger ribban för mig själv, tror jag. Om jag är 50% av föräldrarna till ett barn, så kommer jag förmodligen stressa ihjäl mig med mina orimligt höga förväntningar på mig själv som förälder. Om jag däremot är 33% av föräldrarna, med en än mindre ansvarsdel, kanske jag lyckas hålla mig på en ganska vettig nivå i förväntningar på mig själv.

För övrigt inbillar jag mig att en hel massa saker som är knepiga med att vara förälder blir betydligt mycket mindre jobbiga om vi är några fler som delar på ansvaret. Några färre sömnlösa koliknätter kan nog vilken småbarnsförälder som helst önska sig.

För omkring en månad sedan så kom mina vänner E och E (E1 och E2 behöver jag nog skilja på... vi får se) med en mycket intressant förfrågan. De vill ha barn, och hade funderat en hel del över möjliga alternativ. Adoption, insemination på sjukhus, insemination hemma (med vem som donator?), insemination i Danmark, hitta ett bögpar och dela barn med och säkert fler alternativ ändå. Deras förfrågan var helt enkelt om jag ville vara med på deras barnprojekt.

Min rent spontana reaktion var: "Klart att jag donerar sperma till er. Jag kan knappt tänka mig två personer som skulle bli bättre föräldrar." Men de hade mer vidlyftiga planer än så. De bad mig fundera på om jag kanske rent utav skulle vilja vara bonusfamilj åt barnet.

En mycket större och knepigare fråga. Jag bad om uppskov för att diskutera saken med min familj. I korthet så tyckte V och L att det var en mycket bra idé, även om vi förstås hittade miljoner med små och stora frågetecken som vi kände att vi behövde sortera ut innan vi sa ja eller nej.

En hel del frågetecken finns inne i mitt huvud också. En av poängerna med den här bloggen är att jag ska få reda ut dem för mig själv. En annan poäng är att inspirera andra människor att leva i familjer som de själva väljer. Så småningom hoppas jag att jag också får orsak att ventilera all den oro och alla (förmodade) fantastiska tillfällen som kommer när en familj utökas av någon som inte valt det själv.