Uppsala är vackert

Nu känns det till sist som att jag verkligen och grundligen har flyttat ifrån V. I går gjorde jag klart den sista flyttstädningen och i dag tog jag med min micro därifrån och trodde att jag faktiskt hade flyttat allt. Nyss kom jag på att några av mina gosedjur fortfarande bor kvar uppe på garderoben i sovrummet och att jag alrig gav ugnen en omgång svinto som jag sa att jag skulle. Nåja, det känns i alla fall som om jag helt och hållet flyttat ut.

I natt sov jag hos J och vi hade massor med sex. Det var fantastiskt bra. (Undrar om jag borde censurera mig själv med hänsyn till att V förmodligen läser det här? Men nej, det tänker jag inte göra. V, du läser på egen risk, som alltid.) J var sjuk, så jag tog med mig honung, apelsinjuice, choklad och tecknade filmer för att pyssla om. (Filmer hyrda för pengar, inte piratade. Lyxigt värre!) I dag har jag känt mig fånig för att jag velat skicka en massa sms, men inte haft något ens tillnärmelsevis vettigt att skriva om. Tack och lov vågade jag skriva just det till J, som hade tänkt likadant. Så nu ska vi försöka vara mindre rädda för att vara påflugna.

Intressant nog så blir jag mer noga med interpunktioner och att använda ett ordentligt skrivspråk eftersom jag tänker mig att jag kanske vågar visa den här bloggen för J, som är utbildad bibliotekarie, någon dag. Jag har uppenbarligen en del prestationsångest kvar att lära mig hantera.

V är glad för att jag tycker om J, men är rädd för att bli ersatt som den viktigaste människan i mitt liv. Jag förstår honom, men jag tror inte att jag fungerar så. Snarare så tror jag att V har ramlat ner en bit på skalan med viktighet, vilket förstås påverkar hur jag interagerar med honom, helt oavsett hur alla andra personer är fördelade på samma skala.

Det var länge sedan uppsala var så vackert och luktade så gott som när jag gick hem i kväll.

Jag är grundligt lycklig.

New age och polys

Det verkar som om oproportionerligt många av de personer som identifierar sig som polyamorösa också identifierar sig som tillhörande en livsåskådning/religion/världsbild/andlighet som jag skulle beskriva som "New Age". Det verkar som om fler personer än jag gjort denna iakttagelse. Jag är lite nyfiken på om det finns ett orsakssammanhang som hör till denna förmodade statiska anomali, och i så fall åt vilket håll orsak-verkan-relationen går. Om jag någonsin skriver en C-uppsats i religionsvetenskap kanske...

Tiden går

Det har varit stilla här på min blog det senaste halvåret. I mitt relationsliv har en hel del omvälvande saker hänt. Jag har efter mycket vånda bestämt mig för att flytta ifrån V. Jag skäms lite för att jag behövde betee mig som en komplett idiot och ett arschle på vägen dit. Det kommer innebära åtminstone en grundlig omstrukturering och omdefiniering av vår relation. Förhoppningsvis kan vi bevara de bitar av varandra som vi verkligen gillar (vänster fot kanske?) och gallra bort de trasiga och jobbiga delarna. I en ideal, queermedveten, etikettsfientlig relation som vår borde ju det vara ganska lätt. *himlar med ögonen* Vi hoppas kunna fortsätta med trevliga saker som rollspelskvällar, pyssel tillsammans, gå på bio och kanske sova ihop då och då. I värsta fall kanske vi inte står ut alls med varandras sällskap. Som nästa steg i den här processen har V hjälpt mig flyttpacka under dagen och jag planerar att flytta in hos en vän redan på söndag.

Ett enormt tack till alla mina fantastiska vänner som har hjälpt, lotsat och stöttat mig genom det här. Ni är bäst!

Och ett tack till V, både för de senaste fyra-fem vansinniga åren och för att du inte ber mig dra åt helvete och byter ut låset till din lägenhet.

De goda nyheterna är förstås att jag får mer tid och ork för mig själv, och för att träffa andra människor som jag tycker om men har träffat ganska sparsamt eftersom jag visste att det skulle åsamka V en del obehag. E3 har sagt att jag är lika attraktiv oavsett om jag har några andra förhållanden eller inte och jag hoppas att t.ex. J känner på samma sätt och inte är rädd för att hamna i något för seriöst eller bli utnyttjad för kompensationssex, bara för att jag förlorat min primärpartner. Folk kan ha så många konstiga nojjor, och vad vet jag, det kanske är just något sådant som jag vill ha. I så fall hoppas jag att jag är klarsynt nog för att inse det och kommunicera det till berörda personer.

Kanske skulle jag helt enkelt ge upp mina initialer och skriva ut folks hela namn i bloggen? Jag är lite osäker på om det är artigt. Men om jag ber folk om lov först borde det vara OK. En nackdelen då är att jag måste berätta för dem att den här bloggen finns, och just nu så är det så väldigt få som vet om den, så den har nästan lite status av "hemlig dagbok". Jag skulle nog bli mer självgranskande om jag visste att fler personer läste den. Å andra sidan vill jag ju så småningom att många personer ska läsa den, så allt bör väl skrivas för att vara så allmänvänligt som möjligt. Nå, jag ska fundera lite mer på saken. Två andra konsekvenser är dels de potentiella barnens integritet. De kan bli lätt identifierbara, och kan verkligen inte ge sitt samtycke. Dels är det queer-kul att inte ha kön på personerna jag berättar om, jag inbillar mig att det hjälper dig käre läsare att hålla omedvetna förutfattade meningar borta. Bortsett då från att mer eller mindre alla som läser den här bloggen idag känner alla inblandade personer.

Pappas attityd

T flyttade in hos mig och V förra veckan.

Hittils har det fungerat väldigt bra. T lagar kalops och diskar och tycker om det. Vi går inte på varandras nerver, och på det stora hela känns det jättebra att dela hem. Vi har möblerat om så att våra datorer står i vardagsrummet (vi fick ganska gott om plats sedan vi kastat ut TVn), symaskinen står i sovrummet och T har fått sitt eget rum där vi hade arbetsrummet. Vi har förvånansvärt mycket plats och självständighet för att dela på 63 kvadrat, tillochmed när T har en älskling övernattandes.

Pappa ringde mig från Kambodja häromdagen. Han kommer hem om en månad och ville planera att träffa mig. När jag berättade att T bor här så hade han och jag en rolig konversation, jag ska försöka återge den:

P: Jaha, vem är T då?
A: Tja... Jag tror inte att du träffat hennom...
P: Hmm, Jag träffade någon i våras som ni tyckte om...
A: Nej, det var L. T är en gammal kompis från Linköping.
P: Jaha. Är hen bara en inneboende, eller... eh, en del av familjen?
A: Tja, typ inneboende... bara lite familj.
P: Jaja, *skrattar* jag vill inte höra några detaljer.

Min pappa är bra. Första gången jag berättade att jag var kär i två personer, som redan var tillsammans med varandra så skrattade han och sa att det var bra att jag prövade mig fram.

Efter drygt en vecka känns det väldigt bra att dela mitt hem med fler än V. Jag förväntar mig förstås att vi kommer skapa konflikter så småningom, men jag tror att det kan bli bra. Bara V klarar av att berätta för T vad han tycker är jobbigt.

V's bror gifte sig i dag. Ganska trevlig bröllopsfest med en del riktigt kul människor. Men heteronormen låg tung i luften. Inte så mycket i vad brudparet gjorde och sade, eller i deras motivationer, men i alla kringorganisationer och traditioner. Ett bra exempel var samtalsämnet "bröllopsfeststraditioner" som förstås dök upp vid vårt bord. Någon berättade om den österrikiska(?) traditionen som säger att under kvällen så tar de manliga deltagarna på festen och enleverar bruden. De drar till en närbelägen krog där brudgummen måste köpa ut sin brud genom att betala kvällens barnota. Det blev en uppenbart pinsam stämning när V frågade "Men, om om de som gifter sig är av samma kön, vem ska rövas bort då?".

För övrigt så dras jag med lite konfliktande känslor. Jag vill ha okomplicerat (åtminstone i den emotionella betydelsen) sex med K, och jag vill åka och träffa E3. Men jag vet att det kommer leda till att V blir ledsen. Jag kommer aldrig få ett "nej, du får inte" från V, men jag dras mellan "vill allt väl för honom" och "jag tycker ju så mycket om att träffa dem", vilket förstås är en respektlös och grov förenkling av ett ohyggligt komplex av kulturer, förväntningar, känslor och annat komlicerat.

Ja just ja... att hitta pengar till hyran vore kul.

Penisproteser

Inspirerad av ett rant jag gjorde mig skyldig till under priden och lite av Khaos Komic:

Vafan är det för fel på folks vilja att tillverka kukproteser?

Det finns proteser för människor som fötts blinda. Människor som supit sig till hjärtfel de får ascoola grymt dyra elektroniska hjärtproteser eller transplantationer. Men killar som fötts utan kuk de får ingenting. Well, i Stockholms landsting så får de från årskiftet en "kosmetisk" protes. Vad det innebär i praktiken återstår att se. Förhoppningsvis blir det bättre än vad vem som helst kan bygga på en timme vid köksbordet, men jag är tveksam.

Och varför är det så här skit? Är det för att det "bara" är ungefär 20 personer om året som skulle vara i behov av en sådan protes? Är det för att kirurgin är nära ett genombrott? Är det för att en fungerande penis inte har någon större inverkan på en persons välmående?

Det tror inte jag. Jag tror att det är för att ingen jävel bryr sig. Jag tror att det är för att en kille som är född utan kuk betraktas som nån sorts paria, och det finns ingen vetenskaplig eller medicinsk prestige att vinna i att arbeta med penisproteser.

Kanske om några väletablerade medelålders "svenska" män i övre medelklassen blir av med sina penisar... säg kanske 20-30 personer om året. Kanske i huvudsak män som sitter i styrelser för stora företag som jobbar med proteser, eller sjukhusstyrelser, eller någon som bestämmer över hur universitetets forskningspengar ska fördelas.

Den andra saken jag är jävligt less på det är den mjäkiga mobbingoffermentalitet som så många penislösa killar visar upp. Jag vet att världen behandlar er som skit. Jag vet att många av er har uppfstrats till att vara söta små saker för penisbärare att objektifiera över. Jag vet att ni har problem som jag inte ens kan föreställa mig. Men ingen annan i hela världen kan slåss för er räkning, och så länge som ni lite försiktigt uttrycker en vag önskan om att få en protes som låter er stå upp och pissa även efter att ni har varit i en bastu så kommer ni inte få någonting.

Och du, oavsett om du har, inte har, drömmer om eller blir illamående vid tanken på att ha en penis, bli lite arg på världen. Läs queermanifestet och bli jävla förbannad, skäll sedan ut någon. Gör det till någon annans problem.

Kräv allt, för du förtjänar inte något mindre än så!

life goes on, bra...

fa-la-la-la, la-la-la

Picknick i solen med nästan hela min potentiella familj häromdagen. E2 gillar sitt nya jobb väldigt bra, men känner att det nästan är lite fusk att bara jobba heltid. E1 är tokigt stressad över sina studier. L bråkar med landstinget och kommunen och deras interna maktspel. V har blivit antagen till höstens utbildning, så nu har han att göra i två år. Jag jobbar en del, pysslar en del med rollspelet och får inte tillräckligt mycket gjort av någondera.

Uppsalapriden var tydligen väldigt lyckad. Synd att jag missade den, men jag tror att jag hade roligare på medeltidsmarknaden.

Undrar om jag kan få sova med den söta människan med den randiga tröjan i natt? Jag ska definitivt ta med mig en sovsäck, men jag kan ju hoppas i alla fall.

The best laid plans...

V och L har... omdefinierat sin relation... gjort slut, kanske. Förmodligen för att de inte orkar med varandra när de mår dåligt. Jag tycker om de båda väldigt mycket. Hoppas att de kommer vara så pass överens att vi kan fortsätta att vara familj.

Dags att börja lägga polypussel alltså: "På Torsdag kväll ska jag till C och äta tårta, om du orkar titta förbi när du kommer till stan så kan jag få en kram och en puss kanske? - Nej, Fredag har jag lovat till V... - På lördag ska jag jobba från typ tolv, men du kan väl komma ner på stan och säga hej? - Nej efter jobbet ska jag till Gävle, men jag kan se till att vara hemma igen tills på söndag klockan 15 så kan vi gå på det där födelsedagsfikat... - Om V vill med? ingen aning, fråga honom..."

Vill L verkligen ha med V eller frågar hon bara för att hon tor att jag förväntar mig det? Vill V följa med eller kommer hans sociala nojjor över att träffa L och hennes kompisar ta överhanden?

Undrar hur E2 trivs på sitt nya jobb.

Om en person som jag skrattar mycket med (och som ler och kanske tindrar med ögonen när jag droppar hintar om sexuellt intresse) frågar om jag vill ta en fika. Betyder det att jag blir flörtad med då? Och om jag blir det, har jag ork/tid att göra något av det? Kan jag anta att personen är införstådd med att mitt hjärta är ganska välfyllt, men att jag kanske har lite tid här och där att dela med mig av min kropp? Är det så att det bara är min kropp som är intresserad?

Oh well, dags för cafékväll. Jag hoppas det ska bli intressant.