fa-la-la-la, la-la-la
Picknick i solen med nästan hela min potentiella familj häromdagen. E2 gillar sitt nya jobb väldigt bra, men känner att det nästan är lite fusk att bara jobba heltid. E1 är tokigt stressad över sina studier. L bråkar med landstinget och kommunen och deras interna maktspel. V har blivit antagen till höstens utbildning, så nu har han att göra i två år. Jag jobbar en del, pysslar en del med rollspelet och får inte tillräckligt mycket gjort av någondera.
Uppsalapriden var tydligen väldigt lyckad. Synd att jag missade den, men jag tror att jag hade roligare på medeltidsmarknaden.
Undrar om jag kan få sova med den söta människan med den randiga tröjan i natt? Jag ska definitivt ta med mig en sovsäck, men jag kan ju hoppas i alla fall.
lördag 31 maj 2008
torsdag 15 maj 2008
The best laid plans...
V och L har... omdefinierat sin relation... gjort slut, kanske. Förmodligen för att de inte orkar med varandra när de mår dåligt. Jag tycker om de båda väldigt mycket. Hoppas att de kommer vara så pass överens att vi kan fortsätta att vara familj.
Dags att börja lägga polypussel alltså: "På Torsdag kväll ska jag till C och äta tårta, om du orkar titta förbi när du kommer till stan så kan jag få en kram och en puss kanske? - Nej, Fredag har jag lovat till V... - På lördag ska jag jobba från typ tolv, men du kan väl komma ner på stan och säga hej? - Nej efter jobbet ska jag till Gävle, men jag kan se till att vara hemma igen tills på söndag klockan 15 så kan vi gå på det där födelsedagsfikat... - Om V vill med? ingen aning, fråga honom..."
Vill L verkligen ha med V eller frågar hon bara för att hon tor att jag förväntar mig det? Vill V följa med eller kommer hans sociala nojjor över att träffa L och hennes kompisar ta överhanden?
Undrar hur E2 trivs på sitt nya jobb.
Om en person som jag skrattar mycket med (och som ler och kanske tindrar med ögonen när jag droppar hintar om sexuellt intresse) frågar om jag vill ta en fika. Betyder det att jag blir flörtad med då? Och om jag blir det, har jag ork/tid att göra något av det? Kan jag anta att personen är införstådd med att mitt hjärta är ganska välfyllt, men att jag kanske har lite tid här och där att dela med mig av min kropp? Är det så att det bara är min kropp som är intresserad?
Oh well, dags för cafékväll. Jag hoppas det ska bli intressant.
Dags att börja lägga polypussel alltså: "På Torsdag kväll ska jag till C och äta tårta, om du orkar titta förbi när du kommer till stan så kan jag få en kram och en puss kanske? - Nej, Fredag har jag lovat till V... - På lördag ska jag jobba från typ tolv, men du kan väl komma ner på stan och säga hej? - Nej efter jobbet ska jag till Gävle, men jag kan se till att vara hemma igen tills på söndag klockan 15 så kan vi gå på det där födelsedagsfikat... - Om V vill med? ingen aning, fråga honom..."
Vill L verkligen ha med V eller frågar hon bara för att hon tor att jag förväntar mig det? Vill V följa med eller kommer hans sociala nojjor över att träffa L och hennes kompisar ta överhanden?
Undrar hur E2 trivs på sitt nya jobb.
Om en person som jag skrattar mycket med (och som ler och kanske tindrar med ögonen när jag droppar hintar om sexuellt intresse) frågar om jag vill ta en fika. Betyder det att jag blir flörtad med då? Och om jag blir det, har jag ork/tid att göra något av det? Kan jag anta att personen är införstådd med att mitt hjärta är ganska välfyllt, men att jag kanske har lite tid här och där att dela med mig av min kropp? Är det så att det bara är min kropp som är intresserad?
Oh well, dags för cafékväll. Jag hoppas det ska bli intressant.
fredag 2 maj 2008
En kort bakgrund
Barn är läskiga. De är små, de låter, de tycker saker och framför allt så är de så otroligt beroende. Tonåringar däremot, de är bra människor. De vill vara självständiga, ifrågasättande och på tvären.
Länge var min plan att skaffa ett förhållande med någon eller några personer som redan var föräldrar, och som hade barn i tonåren. På det sättet skulle jag kunna komma undan från de läskiga bitarna och få bara de bra.
Min sambo V däremot, han har alltid velat ha barn. Så i höstas började vi fundera på om vi kunde hitta någon sorts kompromiss. Många kreativa idéer, men inget som kändes helt stabilt. Vår familj har sedan dess utökats med L som gärna vill bli mamma, och där föll en viktig pusselbit på plats. Om mina spermier och hennes ägg och livmoder gör de biologiska bitarna, så kan V och L dela på det juridiska ansvaret, och jag kan få känna mig som bonusförälder. Om V hade haft spermier hade han gärna fått ta det biologiska ansvaret också.
Bonusföräldraskap känns som något typiskt bra. Det handlar mycket om var jag lägger ribban för mig själv, tror jag. Om jag är 50% av föräldrarna till ett barn, så kommer jag förmodligen stressa ihjäl mig med mina orimligt höga förväntningar på mig själv som förälder. Om jag däremot är 33% av föräldrarna, med en än mindre ansvarsdel, kanske jag lyckas hålla mig på en ganska vettig nivå i förväntningar på mig själv.
För övrigt inbillar jag mig att en hel massa saker som är knepiga med att vara förälder blir betydligt mycket mindre jobbiga om vi är några fler som delar på ansvaret. Några färre sömnlösa koliknätter kan nog vilken småbarnsförälder som helst önska sig.
För omkring en månad sedan så kom mina vänner E och E (E1 och E2 behöver jag nog skilja på... vi får se) med en mycket intressant förfrågan. De vill ha barn, och hade funderat en hel del över möjliga alternativ. Adoption, insemination på sjukhus, insemination hemma (med vem som donator?), insemination i Danmark, hitta ett bögpar och dela barn med och säkert fler alternativ ändå. Deras förfrågan var helt enkelt om jag ville vara med på deras barnprojekt.
Min rent spontana reaktion var: "Klart att jag donerar sperma till er. Jag kan knappt tänka mig två personer som skulle bli bättre föräldrar." Men de hade mer vidlyftiga planer än så. De bad mig fundera på om jag kanske rent utav skulle vilja vara bonusfamilj åt barnet.
En mycket större och knepigare fråga. Jag bad om uppskov för att diskutera saken med min familj. I korthet så tyckte V och L att det var en mycket bra idé, även om vi förstås hittade miljoner med små och stora frågetecken som vi kände att vi behövde sortera ut innan vi sa ja eller nej.
En hel del frågetecken finns inne i mitt huvud också. En av poängerna med den här bloggen är att jag ska få reda ut dem för mig själv. En annan poäng är att inspirera andra människor att leva i familjer som de själva väljer. Så småningom hoppas jag att jag också får orsak att ventilera all den oro och alla (förmodade) fantastiska tillfällen som kommer när en familj utökas av någon som inte valt det själv.
Länge var min plan att skaffa ett förhållande med någon eller några personer som redan var föräldrar, och som hade barn i tonåren. På det sättet skulle jag kunna komma undan från de läskiga bitarna och få bara de bra.
Min sambo V däremot, han har alltid velat ha barn. Så i höstas började vi fundera på om vi kunde hitta någon sorts kompromiss. Många kreativa idéer, men inget som kändes helt stabilt. Vår familj har sedan dess utökats med L som gärna vill bli mamma, och där föll en viktig pusselbit på plats. Om mina spermier och hennes ägg och livmoder gör de biologiska bitarna, så kan V och L dela på det juridiska ansvaret, och jag kan få känna mig som bonusförälder. Om V hade haft spermier hade han gärna fått ta det biologiska ansvaret också.
Bonusföräldraskap känns som något typiskt bra. Det handlar mycket om var jag lägger ribban för mig själv, tror jag. Om jag är 50% av föräldrarna till ett barn, så kommer jag förmodligen stressa ihjäl mig med mina orimligt höga förväntningar på mig själv som förälder. Om jag däremot är 33% av föräldrarna, med en än mindre ansvarsdel, kanske jag lyckas hålla mig på en ganska vettig nivå i förväntningar på mig själv.
För övrigt inbillar jag mig att en hel massa saker som är knepiga med att vara förälder blir betydligt mycket mindre jobbiga om vi är några fler som delar på ansvaret. Några färre sömnlösa koliknätter kan nog vilken småbarnsförälder som helst önska sig.
För omkring en månad sedan så kom mina vänner E och E (E1 och E2 behöver jag nog skilja på... vi får se) med en mycket intressant förfrågan. De vill ha barn, och hade funderat en hel del över möjliga alternativ. Adoption, insemination på sjukhus, insemination hemma (med vem som donator?), insemination i Danmark, hitta ett bögpar och dela barn med och säkert fler alternativ ändå. Deras förfrågan var helt enkelt om jag ville vara med på deras barnprojekt.
Min rent spontana reaktion var: "Klart att jag donerar sperma till er. Jag kan knappt tänka mig två personer som skulle bli bättre föräldrar." Men de hade mer vidlyftiga planer än så. De bad mig fundera på om jag kanske rent utav skulle vilja vara bonusfamilj åt barnet.
En mycket större och knepigare fråga. Jag bad om uppskov för att diskutera saken med min familj. I korthet så tyckte V och L att det var en mycket bra idé, även om vi förstås hittade miljoner med små och stora frågetecken som vi kände att vi behövde sortera ut innan vi sa ja eller nej.
En hel del frågetecken finns inne i mitt huvud också. En av poängerna med den här bloggen är att jag ska få reda ut dem för mig själv. En annan poäng är att inspirera andra människor att leva i familjer som de själva väljer. Så småningom hoppas jag att jag också får orsak att ventilera all den oro och alla (förmodade) fantastiska tillfällen som kommer när en familj utökas av någon som inte valt det själv.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)