En kort bakgrund

Barn är läskiga. De är små, de låter, de tycker saker och framför allt så är de så otroligt beroende. Tonåringar däremot, de är bra människor. De vill vara självständiga, ifrågasättande och på tvären.

Länge var min plan att skaffa ett förhållande med någon eller några personer som redan var föräldrar, och som hade barn i tonåren. På det sättet skulle jag kunna komma undan från de läskiga bitarna och få bara de bra.

Min sambo V däremot, han har alltid velat ha barn. Så i höstas började vi fundera på om vi kunde hitta någon sorts kompromiss. Många kreativa idéer, men inget som kändes helt stabilt. Vår familj har sedan dess utökats med L som gärna vill bli mamma, och där föll en viktig pusselbit på plats. Om mina spermier och hennes ägg och livmoder gör de biologiska bitarna, så kan V och L dela på det juridiska ansvaret, och jag kan få känna mig som bonusförälder. Om V hade haft spermier hade han gärna fått ta det biologiska ansvaret också.

Bonusföräldraskap känns som något typiskt bra. Det handlar mycket om var jag lägger ribban för mig själv, tror jag. Om jag är 50% av föräldrarna till ett barn, så kommer jag förmodligen stressa ihjäl mig med mina orimligt höga förväntningar på mig själv som förälder. Om jag däremot är 33% av föräldrarna, med en än mindre ansvarsdel, kanske jag lyckas hålla mig på en ganska vettig nivå i förväntningar på mig själv.

För övrigt inbillar jag mig att en hel massa saker som är knepiga med att vara förälder blir betydligt mycket mindre jobbiga om vi är några fler som delar på ansvaret. Några färre sömnlösa koliknätter kan nog vilken småbarnsförälder som helst önska sig.

För omkring en månad sedan så kom mina vänner E och E (E1 och E2 behöver jag nog skilja på... vi får se) med en mycket intressant förfrågan. De vill ha barn, och hade funderat en hel del över möjliga alternativ. Adoption, insemination på sjukhus, insemination hemma (med vem som donator?), insemination i Danmark, hitta ett bögpar och dela barn med och säkert fler alternativ ändå. Deras förfrågan var helt enkelt om jag ville vara med på deras barnprojekt.

Min rent spontana reaktion var: "Klart att jag donerar sperma till er. Jag kan knappt tänka mig två personer som skulle bli bättre föräldrar." Men de hade mer vidlyftiga planer än så. De bad mig fundera på om jag kanske rent utav skulle vilja vara bonusfamilj åt barnet.

En mycket större och knepigare fråga. Jag bad om uppskov för att diskutera saken med min familj. I korthet så tyckte V och L att det var en mycket bra idé, även om vi förstås hittade miljoner med små och stora frågetecken som vi kände att vi behövde sortera ut innan vi sa ja eller nej.

En hel del frågetecken finns inne i mitt huvud också. En av poängerna med den här bloggen är att jag ska få reda ut dem för mig själv. En annan poäng är att inspirera andra människor att leva i familjer som de själva väljer. Så småningom hoppas jag att jag också får orsak att ventilera all den oro och alla (förmodade) fantastiska tillfällen som kommer när en familj utökas av någon som inte valt det själv.